Jag vände på dagen. Sprang, gjorde läxa, diskade hälften av berget och städade upp. Det känns bättre nu och i morgon vaknar jag till bättre förutsättningar för en bra dag.
Och jag vet inte var jag var 2009 men jag var nog för ätstörd för att bry mig om att Morrissey släppte ett album då (Maladjusted). Därför har jag till min stora förvåning och lycka femton nya låtar att lyssna på. Tyvärr låter de ganska likadant märker jag men det är så med de flesta som gjort musik länge, till slut blir det mest samma. Thåström är likadan och det är ledsamt. Som tur är finns det andra som uppskattar deras på-äldre-dar-tjat-sound också.
Och jaha, inte kan man lita på spotify heller. "Maladjusted" släpptes 1997. Jag tyckte väl han såg yngre ut! Själv var jag tolv år vid det laget och lyssnade på Back treet Boys, ack ve och fasa.
När jag var tolv år växte jag mycket på längden och märkte att jag blev smalare om jag bara tog en portion mat i skolans matsal. Men jag hade för mycket vett att sluta äta då. Det skulle ta åtta år till innan jag gick över till GI-metoden och blev ätstörd på bara några månader.
Och jag vet inte var jag var 2009 men jag var nog för ätstörd för att bry mig om att Morrissey släppte ett album då (Maladjusted). Därför har jag till min stora förvåning och lycka femton nya låtar att lyssna på. Tyvärr låter de ganska likadant märker jag men det är så med de flesta som gjort musik länge, till slut blir det mest samma. Thåström är likadan och det är ledsamt. Som tur är finns det andra som uppskattar deras på-äldre-dar-tjat-sound också.
Och jaha, inte kan man lita på spotify heller. "Maladjusted" släpptes 1997. Jag tyckte väl han såg yngre ut! Själv var jag tolv år vid det laget och lyssnade på Back treet Boys, ack ve och fasa.
När jag var tolv år växte jag mycket på längden och märkte att jag blev smalare om jag bara tog en portion mat i skolans matsal. Men jag hade för mycket vett att sluta äta då. Det skulle ta åtta år till innan jag gick över till GI-metoden och blev ätstörd på bara några månader.
Hej!
SvaraRaderaJag brukar aldrig skriva, men har läst din blogg i flera år nu. När jag började läsa din gamla blogg så var jag sjuk. Jag minns att när jag va påväg mot "friskhet" så skrev jag att du också skulle klara det. Jag är så glad att du kommit så långt, även om jag absolut inte känner dig så har en ju följt de delar av resan du delat med dig.
Du är hur som så himla inspirerande! Och du skriver som ingen annan.
Jag kan inte säga att jag är frisk. Jag ser det som om jag kan kontollera ätstörningen och ångesten. Jag trodde förut att friskhet fanns, men jag betivlar det. Tror du att du är frisk? Eller kommer bli frisk?
Idag ser jag sådant som jag inte såg som sjuk, eftersom jag var så fast i mig själv och isolerad. Jag ser att hela vårt samhälle är ätstört. Jag tycker det är extremt jobbigt att hålla fokus när alla andra mixar med dieter som om ingenting. Hur upplever du det?
Visst folk i allmänhet med sina kroppsnojor och föreställningar samt "måttligt" störda ätande är kanske inte så sjuk som en själv var. Men ändå.
jaja, vet inte varför jag fick för mig att skriva
ha det fint
I övrigt så "vänder" jag också på mina dagar, i vissa perioder. Måste hela tiden styra om, det faller sig liksom inte naturligt.
SvaraRaderaOm man lyckas stånga sig ur fort på morgonen så brukar dagen bli bra tillslut. Men det är just att det för ofta ligger något ruttet i hörnet å man liksom måste antingen anstänga sig och klä på sig och kasta skiten, eller lägga sig i fosterställning å bara låta det gro där i hörnet. Och sedan få ångest för att man inte gjort allt det där man borde ha gjort.
Men å andra sidan är livet mycket bättre numera, även om man måste ta hand om sviterna.
Det värsta som ätstörningar, drogande och åren av känslomässig isolering lämnat är min oförmåga att passa in bland folk. Det är det som jag mår mest dåligt över. Jag blir ofta nedstämd och tom efter jag vart i sociala sammanhang, som om det påminner mig om hur vassa mina kanter är. Jag liksom låser fast mig i mig själv på något sätt och så agerar jag och blir en person jag inte vill va. Blir tyst, drar mig undan och tänker bara på när det är socialt acceptabelt att gå ifrån någon tillställning.
Sen känns det som en bär på så mycket skit i ryggsäcken. Sånt man inte kan berätta för folk.
Så man känner sig fejk, som om en låtsas.
jaja
Haha, jag var 11 då och lyssnade också på Backstreet Boys... Hjälp. Det är väl tur att det har hänt någonting sedan dess... Ett par år senare upptäckte jag Thåström. Håller med dig om att vissa artister var bättre förr. Jag tycker bättre om Moz tillsammans med The Smiths, och Thåström var bäst tillsammans med Imperiet, enligt mig. Har inte lyssnat jättemycket på Mozs soloalbum, men Thåström är fortfarande mannen i mitt liv och alla hans skivor (johodå, CD och allt ^^) står i hyllan. Jag gillar en del av hans senaste saker också, men är inte helt frälst av nya skivan än. Ska dock på konsert i Malmö den 10e. Jag tror att det kan bli väldigt bra...
SvaraRaderaI övrigt - bra att du vände dagen! Heja dig!
Lala: Ja, Thåström är Mannen! Och live är han ju fortfarande väldigt väldigt bra!
SvaraRaderaAnonym: Tack för att du skrev! Hade du också metroblogg och hette något med nolita?
Jag kände mig friskare för några månader sedan. Nu när jag väger mig varannan vecka på mottagningen och samtidigt försöker få siffrorna att sjunka på nåt jävla vanligt friskt sätt är jag tyvärr mer upptagen av att tänka på vad jag äter. Inte på ett fixerat eller sjukt sätt dock. Helt frisk är jag nog när jag inte behöver tänka alls på vad jag äter. Men frisk vill jag nog ändå se mig som. Eller "nyfrisk". Jag tror helt och hållet på friskhet! Men jag tror också att det beror på var man låter sig själv stanna upp på friskhetsvägen. Många väljer att inte gå hela vägen fram för att det känns för skrämmande och jag tror att det är då som man inte blir helt frisk och behåller vissa saker av ätstörningen. Sen gäller det att hålla sig frisk också. Det tycks vara lätt att få återfall tyvärr.
Jag vill inte säga att hela samhället är ätstört eftersom jag ser ätstört som något som har med en ätstörningsdiagnos att göra eller de motsvarande symtomen åtminstone. MEN jag tycker att samhället och medierna som liksom styr det är förbannat FIXERADE vid kvinnokroppar och dieter! Det är ett helt helvete och går inte att undvika. Och det är lätt att luras in i att tro på allt möjligt och det är meningen eftersom det ligger pengar i det. Jag tycker att det är svårt men försöker att tänka att all sån där skitreklam och dieter är till för riktigt riktigt överviktiga personer och absolut inte för en fd bulimiker eller anorektiker. Men mest tänker jag att de vill luras och tjäna pengar på vår osäkerhet. Min syster går på LCHF och jag tycker att hon är lurad samtidigt som jag kan avundas att hon går ner i vikt ganska snabbt (tror jag, vi bor långt ifrån varandra och pratar sällan). Men man får inte råka blanda ihop sitt eget liv med någon annans, det är skitviktigt.
Och ja, det gäller att ta sig upp på morgonen så man inte får dåligt samvete över det och istället inte gör något alls.
Hm...jag får intrycket av att du fortfarande går och bär på din ryggsäck ungefär som en matkasse som handtagen har gått sönder på så att du måste hålla den i famnen. Nu talar vi förstås symboliskt men det var du som började, hehe. Jag vet inte ju inte hur långt du har kommit men det låter som om du fortfarande har det lite svårt och att du inte kan se det roliga i sociala situationer eller tillställningar? Så kände jag det förut, innan jag liksom kunde släppte det tunga och klarade att blicka längre fram och prata om lätta roliga saker igen. Men det är inte bara att släppa. Får du någon slags hjälp i nuläget?
Jag insåg att man inte behöver berätta om allt man varit med om. Särskilt ett nyår för några år sedan då en person bara hällde ut hela sin jävla ryggsäck över mig (det blir en jobbig sak i verkligheten och en annan på bloggen så ös om du vill). Det är inte alltid det syns vad man gått/går igenom och hon trodde nog jag var stabil då och kände något slags obefogat förtroende. Det var fruktansvärt.
Hur som helst så verkar det som om de flesta har en del i bagaget och att det är ganska få som har fått allting serverat och bara de bästa förutsättningarna. Du är inte falsk för att du inte berättar om allt helt knäppt och kolsvart som varit kanske de senaste åren, och du är verkligen inte falsk. Det som har varit är inte det som är Du även om du kan har blivit präglad och kanske lite hämmad av det.
Jag har haft väldigt lätt att måla ut mig själv och sätta mig själv utanför sammanhang/en hel klass vilket kan ha haft mycket med med mitt sätt att tänka. Jag har trott att jag varit så mycket mer annorlunda för att jag kämpat med saker som de nog inte gjorde men problemet var nog att jag satte allt det emellan och kunde därför inte se någon väg emellan oss.
Nu blev det långt och säkert rörigt och kanske vetgirigt. Så ursäkta i efterhand!
Oj, det blev visst ett helt blogginlägg som svar!
SvaraRadera