Sommar-domina

Det går hemskt trögt med sommarjobb och jag har undersökt försörjningsstöd och fått uppskov på augustihyran ifall det skulle skita sig helt. I värsta fall får jag väl bli eskort. En domina eller något, för säkerhetsskull. Allvarligt talat. 

shit, vad håller jag på med?

Jag har kräkts. För att jag åt spagetti & qournfärssås till salladen. Jag är en idiot som inte bara styr upp det här nu. En idiot som kräks upp min framtid. Att kräkas leder till hetsätningar. Må inte den bulimiker som sover vakna nu! 

kärleksvänner, vad är det?

Det verkade som en bra idé att fortsätta ungefär som vanligt. Att inte vara tillsammans men ändå ha sex, kramas och hålla hand. Faktum är att bandet mellan oss kändes starkare än någonsin förut. Kanske blev han och jag bara mer värdefulla för varandra. Nu en timme efter att e åkt till jobbet känns det som om mitt hjärta ligger utslitet och kämpar på golvet.

Och det inte bara känns som om allt går åt helvete.

snipp snapp snut

Nu är det SLUT. Fast jag överlever nog det här också. Vi älskar varandra men gör varandra olyckliga. Somliga olikheter har vi aldrig lyckats överbrygga och det går inte att komma ifrån.

Dock måste jag väl lära mig hur en kuk fungerar nu, om jag inte mot all förmodan hittar en tjej. Och transsexuella män växer ju dessvärre inte på träd. Shit!

Jag kan se på det hela rätt positivt just nu. Trots att han gjorde slut på tre år slash i princip sex år genom fucking hotmail! Jag vet att han uttrycker sig lättast i skrivna ord men jag tycker ändå att han gjorde det lite för bekvämt för sig själv. Han slapp se mig rusa till toaletten för att jag trodde jag skulle kräkas av blotta chocken (hur det nu kunde bli en chock), och sedan hopplöshetsgråta och slå omkring mig i ren förtvivlan en lång stund. Och han slapp en hel del snor, igensvullna ögon och gråtpapper.
Nåja. Nittio minuters brusigt och ledsamt telefonsamtal senare med vad som numera är mitt ex, så känns det bättre. Jag är fullständigt utmattad efter allting men jag kommer inte sluta hängandes i en gammal internetsladd i taket ikväll.

e kommer hit i morgon och det kommer nog vara som vanligt fast ändå inte.

Vad konstigt det är att jag måste riva ner hela min tänkta framtid och försöka föreställa mig en helt annan. Inget alternativt förhållande och leva som särbofamilj, troligen inga adopterade barn, några provrörsbefruktningar eller inseminationer, inte flytta med e till skåne eller uppsala, inte dela mitt liv med e... 

...

Jag har inte gråtit. Eller har jag det? Jag minns inte. Det känns som om det passerat en evighet inom mina väggar sedan i söndags.

Det går nog inte en enda minut utan att jag kollar mejlen och varje gång det ringer eller sms bränner det till i hjärtat. Måste pausen vara exakt de dagar vi sa? Kan han inte bryta och bestämma sig nu? Vad är en paus till för egentligen? Kan jag höra av mig eller måste jag vänta? Jag kommer inte ihåg hur vi sa!

***
Så jag hörde av mig. Snart är det en timme sedan. Om man måste säga något så måste man. Jag ångrar inte att jag smsade men att inte få ett svar gjorde ångesten tiotusen gånger värre än innan jag skickade det. Funderar på en coctail av det som finns i medicinskåpet. Det är visst ingen hejd på destruktiva tankar i dessa tider!

Jag kommer inte kämpa för oss den här gången i alla fall.

Jävla skit, nu går det åt helvete för Brian och Justin också! 

Brian & siffrorna

Varning för eventuellt svälttriggande inlägg.

Två kilo ner på ett fåtal dar och jag kunde inte ha mer bråttom samtidigt som jag är livrädd för att den gamla bulimikern ska vakna. För lite mat är alltid farligt. Men det är som om jag måste ha ett mål precis framför näsan, något som håller upp dagen och som ger resultat fort.
Dessutom är det destruktivt med långvarig hunger och att driva sig själv mycket längre än man tror och jag tycker väl att det är just vad jag förtjänar efter att ha sabbat mitt förhållande.

e är en svår person att leva med men jag verkar ha blivit något av en lättare version av min egen mor. Det vill säga vansinniga humörsvängningar, brusar upp för småsaker och slår i taket fullständigt. Jag förstår att man inte vill vara kvar med en sådan människa men faktum är att jag inte ens visste att det är så jag är. Jag trodde att jag blivit bättre på att reglera mina känslor.

Efter 31 avsnitt av Queer as Folk (Us) på knappt tre dagar känner jag mig som Brian (vänstra bilden nedan till vänster), en av huvudpersonerna. Jag tar över hans ansiktsuttryck och blir förvånad när jag tittar ner och ser min kvinnliga kropp och inser att jag förväntade mig att se hans. Det är rätt knäppt faktiskt men det går över när jag sett klart serien om tre säsonger/50 avsnitt...

...

Den ena kroken verkar inte hålla men den i sovalkoven verkar göra det. Jag kände mig tvungen att undersöka saken. Fast jag har inte tänkt göra något drastiskt. Och det är en bättre idé att sätta något i halsen så att de efterlevande får lite på försäkringen om något drastiskt måste göras. Det lugnar mig att tänka på att jag inte måste klara det här. Att jag inte måste klara någonting. Det är väl det jag är bäst på. Hispa upp mig och kapitulera.

Mörkt inlägg men det är ingen fara på taket. Jag bor på nedersta våningen. Hah..

Bäst att se på Queer as Folk hela natten och förstöra alla chanser jag har. 

impulsen att ta nödutgången

e och jag är på paus. Hans val och min idiotism och oförmåga att uppföra mig. Det tar nog slut. Och eftersom jag fortfarande inte har något sommarjobb känns internetsladden och kroken i taket allt mer lockande. 

Somnade sent och kunde därför inte gå upp till sk*lan. Linserna har klistrats fast i ögonen och gör det suddigt. 

Kanske ska vända om och ta och bli lite mager igen. Jag verkar inte fungera i ett vanligt uppstyrt liv ändå och jag hatar den här stora kroppen.

Jag är egentligen inte rädd för att dö utan tror verkligen att jag kommer träffa J, min lillebror, min gamla kloka katt och alla andra som redan begett sig. På någon vänster. Och att det sen väntar ett liv till. Och säkert fler efter det. 

Men det är för tidigt att ge upp antar jag. Det har känts så mycket värre än såhär. Det är min vanliga impuls att slänga in handduken som satt in bara. Det är inte så farligt. Det blir bra?

proana-sidorna

Jag vet inte när det hände men nu är alla proana-sidor jag var medlem på borta med vinden i cyberrymden. Det känns bra och samtidigt faktiskt lite sorgligt. Det är det ju inte men det känns så hur som helst. I flera år behövde jag verkligen hänga på de där sidorna och massor av människor bakom anonyma nick var ett stöd för mig och ibland kunde jag finnas för någon också. Det var inte bara ständig självsvältspepp och tävlan i viktnedgång även om det var det mestadels.

Numera är alla proana-forum, åtminstone de svenska jag stött på, väldigt noga med vilka som släpps in och man får svara på en hög med frågor som ska godkännas innan man får bli medlem. Det började några år innan jag blev frisk och det var för att inte wannarexics, vanliga bantare eller minderåriga skulle slinka in lika enkelt.

Alla ätstörningsbloggar jag läst har dessutom slutat blogga. Somliga kanske finns på annat håll men jag känner att jag inte borde följa dem längre än hit. Jag blir påverkad av ätstörda människors fixerade ord och thinspirerande bilder och det är något jag inte nödvändigtvis måste. Jag har haft mina sjuka år och jag vill för allt i världen inte bli ätstörd igen. Ibland saknar jag mitt ätstörda liv, när jag rasade i vikt och drog 25 i jeans. Men minnet är selektivt, jag kommer inte ihåg exakt hur det var. Det var fantastiskt att periodvis vara mager men kanske 99% av de där åren var också fruktansvärda. Det går inte att glorifiera åren men den där procenten som bestod av belöning i form av utstickande ben och mindre storlekar saknar jag. Fast det var också det enda som var "bra" så det är ändå inte mycket att hänga i granen.

I köksfönstret vill jag bo

Var iväg neråt över Valborgshelgen och 15 timmars alkoholhävande blev lite i tyngsta laget för mig så första maj och igår mådde jag helt fruktansvärt. Jag blev nog i princip alkoholförgiftad i efterhand om man kan säga så. Ärligt talat känner jag mig fortfarande inte helt okej. Jag är lite skakig och svag i kroppen och magen verkar fortsätta med någon form av kortare periodiska tarmvred.

Efter att ha kräkts en hel dag (mestadels utan hjälp av två välkända fingrar) och inte fått i mig någonting blev magen plattare än den varit på säkert ett och ett halvt år. Det och att aptiten försvann har...påverkat mig. Väldigt medvetet äter jag mindre nu. Men det är ingen fara på taket, jag tänker inte riskera att det resulterar i hetsätningar eller svält.

Ser att jag har varit rätt beklagande den senaste tiden. I grund och botten är jag nog optimist fast med lite halvtaskigt tålamod men det har inte varit helt enkelt att gå från flera års sjukskrivning till studier på heltid och mer därtill. Att samtidigt trappa ner min skitmedicin (cymbalta) var svårare än jag föreställt mig. Men det får vara som det är så länge jag inte tappar csn eller måste sluta skolan. Det kan väl få vara okej med ett halvdant första år efter många dåliga.

I köksfönstret trängs mognande chili som överlevt vintern, basilika-bebisar och gängliga tomatplantor. Nu när jag vet hur rejäla tomatplantor ska se ut skäms jag lite över de jag dragit upp själv. Men å andra sidan bryr jag mig inte om utifall skörden inte blir gigantum. Förresten kan jag nog avskriva physalisen, fröna vaknade aldrig tyvärr, rip!

Nedan är en närmare bild på en liten pelargonstickling som jag införskaffade av en tant på loppis nyligen. Det är Perlargonium graveolens eller en Doktor Westerlunds om man så vill. Den doftar fantastiskt och renar luften dessutom. På andra bilden har vi chilisarna. Har inte kommit mig för att smaka ännu.

Basilika-bebisarna.

Det har varit så kallt och så mycket snö länge nu men helt plötsligt är det tio grader varmt och nästan snöfritt så nu är det nog dags eller snarare hög tid att så resten som ska förkultiveras. Våren är en hektisk tid och alldeles alldeles underbar!

Edit: Lecakulorna bland tomaterna är till för att förhindra att lillkatten ska gräva upp all jord men de håller fukten bra också. 

Jag är ett stressvrak

Hej.

Sk*lan går fruktansvärt dåligt (vissa veckor är jag i princip aldrig där) och motivationsbristen är större än motivationen. Sommarjobbsletandet gör mig så stressad att jag måste göra flera olika anti-stressövningar varje dag. Ibland måste jag lägga mig på golvet och andas och tänka sååååå-jaaaaa, sååååååå-jaaaaaa i takt med andningen för att inte helt sonika tuppa av.

Jag är lite av ett stressvrak kan man säga. Men kampen är inte över. Jag ska gå färdigt den här skitutbildningen och jag ska klara sommaren på ett eller annat sätt. 

Apropå förra inlägget är det betydligt bättre nu. e känns inte längre som någon bror utan bara som min älskare och allra bästa vän. Puh. Skulle nog inte fixa om det tog slut nu. 

Han blir som en bror!

Jag har märkt att jag, precis som e blir trött på mig också blir trött på honom när vi setts några dagar i sträck. Särskilt som nu när vi sovit tre nätter tillsammans. Han känns nästan som en lillebror såhär den fjärde dagen. Att kramas känns inget speciellt, det är nästan som att krama sig själv och att stryka över hans hud är i princip som att ta på min egen.

Ska det vara så med ens livskärlek?

Kanske förstörde vi oss genom att bo ihop och nöta på varandra som vi gjorde då. Förut gick det ju bra att umgås en vecka i sträck och mer, när vi bodde i olika städer och åkte till varandra. Nu är det kört efter några dar. Jag känner det inte som att jag börjar ruttna och blir irriterad på honom, det är mer som om det speciella försvinner bara.

Jag älskar honom verkligen och innerligt men jag blir orolig när det blir såhär...dött och elektriciteten som en gång fanns ligger som döda kvistar runt våra fötter. Det blir sorgligt. Och komiskt eftersom jag lite på samma gång undrar om det här är slutet och jag plötsligt ska behöva lära mig en massa saker om ähum, kukar...

Bäst att bara ses ibland och vara mer kär än död. 

blåvita piller och läkarprovision

Hej.
Jag har haft det rätt jobbigt. Varit aplåg och mått rent fysiskt dåligt och troligen på grund av nedtrappningen av medicinen. Yrsel, illamående, huvudvärk och makalöst trött. Idag skulle egentligen vara sista dagen med medicinen och även om jag mer än gärna vill bli av med den så vill jag det inte till vilket pris som helst.
Det är bara tur att det är lov och att jag kan må skit. Men sånt som att söka sommarjobb i sista minuten blir inte direkt gjort och herregud, nu börjar det nästan brinna i knutarna!

Rådet jag fick är att fortsätta med den relativt låga dos jag står på nu och sätta ut den när läget är stabilt. Jag tyckte att läget var stabilt när jag trappade ned den i februari men efter det har det bara gått utför. Fast om man varit sjukskriven i många år och sen börjar utbildning på heltid som kräver nästan allt av en kanske det inte var det allra bästa tillfället att börja trappa ner på från början. Men nu är det gjort och jag kom i alla fall ner i lägsta dos.

Det går mig emot att fortsätta svälja de här blåvita tabletterna och inte enbart för att kapelhöljet innehåller gelatin och att jag är vegetarian. Hjärnan har uppenbart vant sig så vid dem att jag inte utan dem fixar ångest och motgång! Det är som att mitt eget inbyggda system för att reglera ångest är satt helt ur funktion. Jag vet att Cymbalta är starkt ångestdämpande men jag visste inte ens att jag hade såhär mycket ångest! Jag känner mig inte bekväm med att jag måste fortsätta med medicineringen och jag blir orolig för vad den gör med min hjärna. Det finns väl inte ens studier på personer som tagit den så länge som jag eftersom tanken inte är att man ska äta dem i flera år!

Jag funderar på om jag ska envisas och sluta ändå. Jag kommer ju inte må dåligt hur länge som helst och om jag har tur är det bättre tills skolan drar igång på måndag. Problemet är att jag inte vet hur det blir sen - utan. Jag kan inte riskera att inte orka med skolan. Och det är inte bara att börja med medicinen igen. Det blir insättningssymtom, biverkningar och kan ta upp till fyra veckor innan jag märker någon effekt. Fyra veckor är en månad och på det kan man missa alltför mycket i skolan.

Förresten, vad är det där om att läkare får provision för att skriva ut (starka & dyra) läkemedel? Är det sant?

Sanering 923753821

Idag ska jag sanera lägenheten. Det vill säga städa, diska och tvätta. Just nu ser det ut som under de åren jag hade bulimi och bodde själv. Disken står överallt tillsammans med olika sorters tomma förpackningar och plast. Det finns ingenting kvar att äta på, äta med eller dricka ur och de tillfälliga mögelodlingarna i koppar och skålar börjar...stinka.

Och så kan man inte leva. Utan att bli direkt deprimerad (och eventuellt utslängd?). Jag har löst det hela under veckan genom att faktiskt pallra mig upp till skolan och sedan hålla mig borta till kvällen. Men idag ska det ske. Mest lust har jag att plantera om växter och klippa ut bilder på drömuteplatser men det kan få bli belöningen.

Gamla balkongen. I år blir det annat! 

   
Om cirka sex timmar kommer e och då ska allt vara klart. Puh! Bäst att hinka kaffe (i något jag måste diska) och sätta Slagsmålsklubben på repeat!

En del av sådden

De här fröerna blir det samt fem påsar till. En del sommarblommor och kryddor tänkte jag köpa på handelsträdgården jag praktiserade på förra sommaren, man måste ju stötta de bra! Hittills väntar tomat och gyllenbär (physalis) på att komma upp i vindruvsaskar i köksfönstret.  

Jag vet inte hur jag tänkte när jag sökte till min utbildning men jag hade absolut inte väntat mig så mycket teori som det är. Alltså, bakom allt praktiskt finns det en hel vetenskap om hur man ska och bör göra. Bara sådden kan ske på hur många sätt som helst nästan. En del ska stå ljust för att gro och andra mörkt. En del fröer måste ha det kallt ett tag (i vissa fall upp till ett år!) och andra måste ha det varmt hela tiden. En del får inte ha det särskilt varmt alls för då gror de inte (sallad) och ibland måste man ta hål på fröskalet. Ja, herregud! Och just det, inte att förglömma, många frön ska inte ens förkultiveras utan sås direkt i jorden när den går att reda.

Förra året förkultiverade jag allt! Hahaha. Och jag toppade hälften av paprikaplantorna vilket man tydligen aldrig ska göra. Dessutom råkade jag i första omgången av gräslök sätta fröna ett och ett med långt mellanrum! Resultatet blev ynka strån som stack upp lite här och där i krukan.

Men det var roligt. I år känner jag mig faktiskt lite stressad av att jag vet betydligt mer om de olika växternas behov. Plötsligt ska jag ta hänsyn till att de vill ha det olika. I år blir det nog mer av både blommor och frukt men det var roligt att bara göra och helt kravlöst.

Vem vill se ända till Kina genom att titta på din hy?

Jag beundrar och blir lite avundsjuk på somliga människor som lever enkelt. Som har kort hår, inget smink och som till synes inte bryr sig så mycket om kläder och stil. Jag skulle väl också kunna leva så men min ansiktsform passar inte i kort hår, jag har ärvt min storporiga hy efter farmor, enorma ögonbryn efter mamma som jag förstört genom plockning i för unga år och om jag inte bar utställa byxor och längre tröjor skulle jag rentav skämmas eftersom min kroppsform inte gör sig i mycket annat. 

Och jag...tycker att det är roligt att sminka mig och ha roliga läppstift ibland men utan ögonsmink och rouge känner jag egentligen ful med små grisögon och enorma kinder. 

Att inte få omge mig med prylar som gör mig glad och som piffar till det skulle göra mig smått sorgsen. Men kanske skulle fokus riktas åt annat håll...

Jag gör varje dag nästan mitt yttersta för att se bra ut. Ibland blir jag rädd att det gör att jag ser ut att vara präktig. Eller att jag bryr mig för mycket om min yta för att någon ska tro att det finnas något djupt under skalet. Eller något skarpt och lysande.

Jag tror att jag försöker dölja det mindre fördelaktiga med mitt utseende så mycket att jag själv blir lite osäker på vad som finns inuti och om det duger... 

Men vem vill se till kina genom att titta på din hy?

Jag är trött på procedurerna och lagerna av kemikalekosmetika och att passa in för att sticka ut. Jag har en önskan om att bara få kunna vara. I nästa liv med porslinshy och barbiekropp kanske. 

Men det går rätt bra ändå. Det är inte så farligt.

Olyckligtvis

Broccoliplanta från praktiken i somras

Utb*ldningen jag går är tyvärr inte alls så som jag hoppats eller föreställt mig och alltihop beror på l*rare som jobbat i hundra år och kör sitt eget opedagogiska otydliga race samt en rektor som verkar sitta på en hög piedestal någon annanstans och aldrig lyckats styra upp utb*ldningen ordentligt. Det är SYND och skam på en sådan i grunden gedigen och fantastisk utb*ldning i sig. 

Tydligen har elever under alla år uttryckt sitt missnöje men ingenting har gjorts. Det får mig att tappa hoppet och eftersom jag har fullt upp med att hålla jämna steg i skolan har jag inte kraft att sätta emot och försöka förändra något heller. Det är minst sagt olyckligt. 

För att bli det jag vill bli måste jag nog igenom det här året hur som helst. Det är en bra grund och början. Dessutom är det inte bara att hoppa av mitt i en termin med csn och allt... 

skyldig

 

Den här killen har nyligen gjort sig skyldig till att bita sönder en viss sladd på flera ställen. Tyvärr var det inte den till hörlurarna den här gången utan laddaren till nya datorn! Årrrrhhh! Och så går det inte ens att vara arg på honom eftersom jag inte såg när det hände. Dumma dumma älsklingskatt!

eldprov

Obs! Eventuellt hetstriggande inlägg så är ni i riskzonen, strunta i att läsa.

Oftast är jag inte särskilt modig. Ibland vågar jag inte ens plugga det sista till ett prov för att jag är så rädd att inte klara det. Då gör jag det hellre inte alls än att misslyckas. Så dumt egentligen. Jag har en undvikande personlighet kanske. Eller så måste jag jobba på att göra klart, inte bara hoppa över, skjuta det på framtiden eller sluta rakt av.

I flera år har jag hetsätit och kräkts så fort det har varit något som känts svårt. Ibland också i brist på känslor överhuvudtaget. Jag måste ha förståelse för mig själv och hålla ut när det är jobbigt. Jag måste läsa det sista till ett prov även om jag inte ha lust och det känns svårt och läraren har fått för sig att jag är duktig och "ordentlig". Bättre ett godkänt eller ett icke godkänt direkt än att skjuta det på framtiden och ha ångest och vara orolig i min ensamhet under flera "sjukdagar".

Igår hade jag STOR lust att hetsäta. Sätta i mig dyr glass och bortåt ett kilo godis. Jag längtade efter att göra det. Och eftersom jag klarade att handla utan att köpa något av det gick jag sen runt i skåpen och funderade på vad jag kunde få ihop av diverse ingredienser (ja, jag har numera faktiskt både socker och mjöl hemma till enstaka tillfällen:). Men veckans vägning hos min behandlare var hela tiden i vägen för att jag verkligen skulle slänga ihop någonting. Det var det enda som hindrade mig. Men jag får tänka på att sådant inte hade hindrat mig förut.

Jag har visst inte varit helt uppriktig

Jag måste ändra texten "om mig" till höger. Jag har verkligen trott och tänkt att jag gillar att sy (kanske mest hoppats?) men jag HATAR det! Från djupet av mitt hjärta avskyr jag det innerligen! Nålar som sticks, tråd som trasslar sig, symaskin som låser sig och bara dånar, tråd som går av, trådbitar som är ÖVERALLT och att det ALLTID blir FEL! Det ENDA som jag gillar med att sy är när det är klart.

FAAAAN!

Det hade varit bra och mer än fantastiskt om jag gillade att sy och var bra på det men så är tyvärr inte fallet och jag blir bara mitt allra sämsta jag varje gång jag sätter igång med att sy. Eftersom byxor alltid är för långa är det tur att jag kan hantera en symaskin men det är dessvärre allt jag borde hålla mig till i fortsättningen; sy upp byxor. Allt annat får mig att GÅ I TAKET FULLSTÄNDIGT! 

Det är så synd att jag gillar tyg.

31 juli till 5 augusti

Det är sol och blå himmel och jag och e har lyckats komma åt ett visst "billigt" sista vandrarhemsrum för fem nätter under pridefestivalen. Dessutom ligger det rätt nära Tantolunden där det kommer hållas i år (det är det bästa stället tycker jag!). Pridefestivalen är för mig och väldigt många andra det viktigaste och roligaste som händer på hela året. En del lever till och med för den enda veckan...

I år är temat "Tillsammans". Vad jag längtar!

jag tar inte vad som helst

Om jag känner mig orättvist behandlad blir jag först kanske ledsen och sedan blir jag förbannad! Ilskan ger mig energi och kraft att säga ifrån. Även om det är flera år senare.

När den där herbalife-säljaren gick på mig och aldrig lät mig vara där på pridefestivalen förrförra året trots att jag var normalviktig vid tillfället (jaja, oavsett vikt så ska man inte behöva bli påflugen på det viset av någon som vill och uppenbarligen tycker att du bör tappa kilon) och var mitt i ätstörningsbehandling vilket jag berättade, så skrev jag ett upprört mejl till både Pridefestivalens styrelse och herbalifes kundkontakt. Tillbaka fick jag ursäktande mejl både från styrelsen, vdn för herbalife och från idiotsäljaren själv.

När jag var sjutton och minnena från pappas övergrepp inte gick att förtränga längre var jag tvungen att efter några månader konfronterade jag honom om det hela. Jag ville veta varför och jag ville att han skulle erkänna. Han satt i min röda snurrfåtölj och när jag frågade varför han hade gjort de där sakerna förändrades hans ansiktsuttryck på en halv sekund. Plötsligt hade jag övertaget.
Han hade ingen makt över sitt eget liv och höll mig som tonåring med någon slags järnhand och trodde att han kunde sätta gränser för mig genom hot. Jag kan se det nu men kunde inte då. Han erkände att han utfört övergrepp på mig en gång. Att han gått för långt då men att det bara hänt en enda gång. Jag har ingen tidsuppfattning men det känns som om det hände under minst ett år. Men hans erkännande räckte för mig. Han blev liten och svag och i underläge där i fåtöljen. Jag fick makten.

Bild från 2009.

När jag var åtta och mina föräldrar var i vårdnadstvist om mig och min lillebror gjorde två utredare på socialen hembesök. Och trots att de såg att både jag och min lillebror sov i samma dubbelsäng som vår pappa hade de inga synpunkter på det och lät honom få vårdnaden. När minnena väl kommit tillbaka från övergreppen kunde jag inte för mitt liv förstå hur de tänkte när det gällde det. Hur kommer det sig att två socialtanter godkänner att en åttaårig flicka och hennes lillebror sover i samma säng som pappan? Är det ingenting konstigt alls? Borde man inte ens göra en anmärkning och ställa krav på egna sängplatser för barnen?
Då jag flyttat hemifrån och bort från det där hemska huset, gick jag en dag till socialkontoret och bad att få prata med en av utredarna. Hon blev förfärad och kunde bara beklaga. I det läget, berättade hon, verkade pappa som den mest lämpade av mina föräldrar... Och det var säkert så för mamma har aldrig varit någon vidare mamma och pappa var trasig och gjorde fel ibland, särskilt övergreppen men över det stora hela var han ändå en bra pappa. Det låter säkert konstigt men ni var inte där. Och dåliga handlingar betyder inte per automatik att en person är rakt igenom usel och ond.  

Jag har en stark självbevarelsedrift och går inte med på vad som helst. Det är både på gott och ont.

antidepressiv medicin ska tas i 6 månader

Min läkare berättade att tanken är att man ska äta antidepressiv medicin i ca 6 månader och att depressionen ska läka ut av sig själv under den tiden. Hur många käkar enbart ett ynka halvår??? Jag har aldrig gått på någon antidepressiv medicin så kort tid. Usch, jag brukade älska mediciner. Alla sorter och helst flera på en gång blandat hejvilt. Nu avskyr jag dem och läkarna som inte tar sitt ansvar och håller koll på när det är dags att sätta ut skiten.

Sen tror jag inte att en depression bara läker ut av sig själv med hjälp av lite eller hur mycket medicin som helst. Det handlar om betydligt mer än så. Och det är illa att det alltid är en fråga om ekonomi...

att ruta in kanske vore något

Det är svårt att få ihop "livet" med skolan tycker jag. Det blir mest antingen eller. Jag har försökt sätta speciella tider då jag ska plugga men jag håller dem aldrig och det blir alltid fem timmars råplugg eller tv-serier på datorn hela kvällen. Jag kanske måste vara hårdare och hålla tiderna för att få både planerad "ledighet" och planerad studietid. Ruta in mer för att få till det. 


Med träningen har det gått sådär den här veckan. Och med sådär menar jag snarare att det inte blivit något alls. Men i kväll ska jag springa. Om det inte varit för att hela stadens befolkning är på gymmet vid den här tiden (fyra-tiden) skulle jag begett mig dit nu så att det säkert blir av. Men, jag känner mig ordentligt motiverad så nog ska det bli av sen också. 


I övrigt har jag kommit fram till att jag så hemskt gärna vill bli kompis med den där personen, han som jag blev så förtjust i. Nu är det mer en förtjusning på kompisplan så sedan igår försöker jag "dra till mig" någon slags vänskap med honom. Blir intressant hur det ska gå! Idag pratade vi inte ens och jag kan bli så knäppt avundsjuk när han pratar med någon annan (tjej). Jag hatar den sidan av mig själv och försöker att inte låtsas om den så mycket men då blir det lätt att jag också låtsas att han inte finns. 


I övrigt två verkar en äldre man i kl*ssen fattat någon sorts tycke för mig. Jag vet inte vad jag ska tycka om det riktigt. Det gör mig både smickrad och lite obekväm. 


Det här med datorn är ett problem i sig. Det är så mycket lättare att fly ut i cyberspace än att slå upp böckerna och läsa någon timme....


Just det, jag mår fortfarande finfiiint! Kan ha att göra med att jag håller på att sätta ut den anti-depressiva och att jag känner mer nu. Vilket är märkligt eftersom jag inte ens ha märkt att jag känt mindre under de här fyra åren jag knaprat dem. Å andra sidan har jag mest mått rätt dåligt och sällan riktigt riktigt bra. Glädjen kom inte automatiskt med friskheten precis. Nåja. Hej & hå!

apropå inget

Wow! Jag känner mig så glad, stark och lycklig! 

Nu kör jag...på nästan som vanligt!

Hur svårt ska det vara?

* Äta regelbundet blablabla. Alltså - äta var tredje timme ungefär och ingen proteindryck i stället för mat oavsett.

* Pilates/yoga och springa varannan dag. Exempelvis; måndag: springa tisdag: pilates onsdag: springa torsdag: yoga fredag: springa. Två till tre vilodagar per vecka. Lär inte bli helgen dock. 

* Guldkant på lördagen i form av godis eller vad jag nu vill guldkanta med. De andra dagarna äter jag "bra". 

Jag kommer äta som nu ungefär fast hålla mer i riktlinjerna. Jag kommer använda vanlig mjölk, matlagningsgrädde 15% (vanlig grädde blir så...mäktigt? Även om det vore det bästa med tanke på de tillsatta ämnena i matlagningsgrädde..) äta potatis, vanligt basmatiris, vanlig pasta varvat med fullkornspasta och kolhydrater/protein/grönt blir 3/3/4 vid lunch och middag.

Ps. Med springa menar jag inte att jag kommer springa 10km/h utan snarare 7,5km/h och i intervaller och inte en timme. Där är jag absolut inte ännu.

Hur känns det för er med sådana här inlägg? Blir ni trötta, bittra eller känns det som att det kan bli intressant att följa utvecklingen? 

Ni får tänka på att jag har elva kilo innan jag är inom bmi-ramarna för normalviktig (åh, guuud!) och att jag därför vill vara lite striktare än vad man annars behöver. För de flesta låter det här nog inte ens strikt. Men jag kan inte gå på någon fucking diet utan att bli ätstörd igen. Och om min vikt trippar neråt av såna här enkla grejer blir jag glad och förvånad, det ska jag faktiskt erkänna.

Visste ni att snittblommor ofta kommer från t. ex någonstans i Afrika? Och att inköpspriset på vanliga rosor är runt en krona? Det var vad jag fick veta av en l*rare. Och det är ju skandal. Vad får odlarna i lön liksom?
Man borde börja eko-odla snittblommor i Sverige. På sommaren i varje fall. Börja vägra snittblommor!

ruta ett & jag

Idag har jag lärt mig en ny sak. Kroppen blir stressad av att få en gainomax (pga tidsbrist) i stället för lunch när det är lunchtid. Eller när det hinner gå sex timmar innan matintag. Det kan göra så att kroppen lägger på sig för att den hamnar i obalans.

Åtta hekto plus. Alltså sghdljgtewiu!!!!

Men faktiskt, nu när jag är hemma igen efter samtalet känns det inte så hemskt farligt. Jag skulle gärna väga 59 kilo imorgon om det gick men nu när jag måste kämpa för det lär jag mig i alla fall massor på vägen.

Hej.

Ibland är jag tjatig och skriver om samma saker som jag redan skrivit om. Som med förra inlägget misstänker jag. Ibland tror jag att jag bara tänkt saker och inte sagt dem till någon eller skrivit dem någonstans. Ni får ha överseende med en gammal svälthjärna. Ja, jag skyller på det. Hjärnan verkar ta längst tid på sig att återhämta sig.

Min övervintrade chili har börjat blomma om men behåller inte blommorna när de börjar vissna så ingen frukt får ens en chans att mogna. Det är sorgligt och jag vet inte vad det beror på. Kanske är det för kallt och för torrt eller för näringstorftigt fastän att jag gödslat. Ja, google och sk*lan är min vän, antar jag.

Jag läser just nu "Kraften" och om jag tidigare var stressad av allt jag skjuter på framtiden såsom läxor, hämtning av böcker, köp av böcker, plugg till prov och annan planering (gah, jag har faktiskt sportl*v!) så är jag nu ordentligt stressad över mina negativa tankar och stress eftersom jag inte vill "dra till mig" ännu mer negativitet och stress...

På det hela taget är det mycket med boken som är bra. Men det får mig också att undra om de som tror innerligt på attraktionslagen också anser att människor blir sjuka för att de dragit till sig det? Det är ju jävligt orättvist i sådana fall.

i mitt nötskal

Jag minns hur jag tänkte när jag var yngre. Min blivande pojkvän med stort p skulle vara längre än jag och absolut inte ha några akneärr för det var det värsta jag visste. Så kom e in i mitt liv, fem centimeter kortare, svart rufsigt hår och så mystisk och magisk att jag inte ens såg att han hade ärr efter akne. Det kan visserligen ha varit det att han var noga med att sminka över dem men nu gör han inte det längre. Och jag tänker inte så mycket på det. Eller vem försöker jag lura, jag med mitt sinne för små detaljer vad det än är tänker visst på det men jag bryr mig inte. Det är inte så farligt och skägget döljer mycket. De där små ojämnheterna gör honom inte fulare och de har ingenting med min kärlek till honom att göra.

Det med längden är känsligare. Och jag skäms lite över att jag stör mig på det. Det vet ni redan. Vad är ynka fem centimeter? Ja, i verkligheten är det ganska mycket när jag hela livet innan vi träffades föreställde mig någon längre. Det är inte det att jag vill känna mig liten intill honom och att han ska kunna lyfta upp mig och svinga mig i luften och allt det där eller att han ska ha den där stora björniga famnen som jag kan gömma mig i. För det skiter jag verkligen i. Det är föreställningen av mig själv tillsammans med någon som är längre än jag som är så jävla fastetsad att varje gång jag ska möta upp e blir jag faktiskt lika förvånad över att han är så kort. Jag kommer inte ifrån att det känns som om han borde vara längre.
 
Om jag föreställer mig e en decimeter längre måste jag nästan dra efter andan för att jag tänker att han skulle vara så snygg. Det är jag i ett nötskal.

To-tonk to-tonk to-tonk

Hjärtat slår hårt, det känns som om jag ska hicka eller börja skratta och jag blir nästan yr av ruskänslan. Vad gör jag? Beställer fröer. Och jag är visst lite sen om våren är tidig.

Bland annat blir det den här, Sparrisärt (Tetragonolobus purpureus). Och då vet jag inte ens om jag gillar sparris, haha.

Vad ska ni så/har sått?

årh

Obs, eventuellt hetsätningstriggande början. 

Jävlar-anammat har gått någon annanstans. Och jag skulle väldigt gärna dra på mig kläder och gå till affären för att handla flera stycken tunga vaniljkrämbullar och sätta i mig så fort jag kommer hem. Och sedan kräkas upp dem tillsammans med det dåliga världssamvetet och besvikelsen över mig själv som ställde in hela dagen igen trots att jag slutat med sådana ångestbringande dumheter.

Men här ska inte hetsätas och kräkas. Det vore det värsta jag skulle kunna göra mot mig själv just nu.

Dålig sömn är inte nödvändigtvis lika med en dålig stannar-hemma-dag om jag inte gör det till det. Jag måste börja aktivt välja att gå upp på morgonen. Det är jag som bestämmer vad det blir av mig!

Det är dags att göra någon sorts tavla vid sängen som påminner mig om vad jag vill egentligen. Återkommer med resultat.

Orsaker till att jag ställde in den här dagen också;

1. Som sagt - dålig sömn. Katterna blev besatta av djävulen?
2. En smått pinsam situation väntade och jag skulle behöva förklara mig litet.
3. Samtal och vägning väntade innan sk*lan...och jag är rädd för att vikten ska vara densamma som sist och det känns bedrövligt.
4. Jag håller på att ramla in i en ond cirkel där snoozning blir till sjukanmälning.
5. Kvinnoförbannelsen är här på besök och jag blir trött, svag och har ont (men kanske inte just idag).

6. Det är synd att inget av det här riktigt fungerar som ursäkt...

Allting har sin tid va?

Jag försöker tänka på att inte sörja tid som inte finns till att sy annorlunda kjolar, utsvängda byxor, tröjor med trumpet-ärm och luvor som aldrig tar slut. Eller tid som aldrig kommer till att avsluta ommålningsprojekt eller ens borra upp tavlor.
Just nu är det ett studie- och läxinferno som gäller och jag kan ta det. Jag blir lite sur och arg när det är svåra grejer som jag inte förstår fastän jag läser det för tionde gången eller när det är så jävla mycket att jag inte vet hur i all sin dar jag ska hinna med! Men jag bryter inte ihop. Och jag funderar inte längre på om jag kommer behöva hoppa av. Det är bara inget alternativ längre. Och klarar seriefigurpersonen i kl*ssen med 150 tänder i munnen och som har 50 % frånvaro den här utbildningen så kan väl jag! Usch, det var väl elakt sagt...men om vi bortser från alla tänderna. Jag som ändå är där borde ju fixa det i alla fall.

Det där jävla-anammat tar sig tror jag.

tiden och sommaren

Hej.
Jag har alltid så dåligt med tid numera. För första gången på fem år. Det är ovant. Varje helg går åt till att städa, tvätta, diska och göra läxor + ett och annat äventyr med e. Varje vardagskväll går bara åt.
Visionen är att träna på morgonen innan skolan men det är svårt att gå upp halv sex även om jag lagt mig halv nio på kvällen. Jag antar att det bara är att gå upp innan jag börjar tänka och förhandla.

Det här med sommarjobb känns nervöst. Jag har inte sommarjobbat sedan år 2006 och även om jag tror att jag verkligen orkar och är kapabel nu så hatar jag att söka... kanske blir det plugg under sommaren också. Men jag skulle nog faktiskt behöva ett avbrott och jobba istället. Vad ska ni jobba med? 

Morrissey

Jag vände på dagen. Sprang, gjorde läxa, diskade hälften av berget och städade upp. Det känns bättre nu och i morgon vaknar jag till bättre förutsättningar för en bra dag.

Och jag vet inte var jag var 2009 men jag var nog för ätstörd för att bry mig om att Morrissey släppte ett album då (Maladjusted). Därför har jag till min stora förvåning och lycka femton nya låtar att lyssna på. Tyvärr låter de ganska likadant märker jag men det är så med de flesta som gjort musik länge, till slut blir det mest samma. Thåström är likadan och det är ledsamt. Som tur är finns det andra som uppskattar deras på-äldre-dar-tjat-sound också.

Och jaha, inte kan man lita på spotify heller. "Maladjusted" släpptes 1997. Jag tyckte väl han såg yngre ut! Själv var jag tolv år vid det laget och lyssnade på Back treet Boys, ack ve och fasa.
När jag var tolv år växte jag mycket på längden och märkte att jag blev smalare om jag bara tog en portion mat i skolans matsal. Men jag hade för mycket vett att sluta äta då. Det skulle ta åtta år till innan jag gick över till GI-metoden och blev ätstörd på bara några månader.

blä

Usch, jag hatar den här dagen! Jag förhandlade till mig en tredje sjukdag (på sex veckor så det är inte hela världen men det gör inte under för humöret utan jag får mest bara ont i magen och känner mig usel) och så skiner solen extra mycket och starkt och ändå har jag ingen lust med någonting samtidigt som jag har en gigantisk läxa tills imorgon och köket är en soptipp. Och nu går solen snart ner och jag har inte hunnit ut för att vistas i den och kanske känna mig lite bättre utan istället ägnat större delen av dagen hittills med att glo på olika serier med oborstade tänder och faaan, vad det känns obekvämt i min kropp idag!

Och för att komma iväg till gymmet svalde jag en sån där energitablett (ur en laglig gammal burk som jag haft något år) så nu sitter jag här med ofrivillig energi som nästan får det att rycka i kroppen och måste väl bege mig och träna så att jag kan somna ikväll och inte riskera fler "sjukdagar". Satan!

i huvudet på en sådan som jag

Till att börja med, ursäkta allt censurerande i form av stjärnor. Jag vill bara inte att min kl*ss ska googla sig hit.

Ibland vet jag inte vad som bara sker i mitt huvud eller vad som faktiskt händer i verkligheten, i exempelvis kl*ssrummet.

*Svarar inte lär*ren på mina frågor för att jag inte är värd att besvaras/uppmärksammas/lyssnas på eller behövde lär*ren liksom säga det han tänkt säga innan han svarar och sedan glömde bort min fråga? (Jag är dock inte den enda vars frågor lämnas lika medvetet som "glömda" sopor i hallen...)

*Uppfattas jag av andra i kl*ssen som ointelligent, fördomsfull, präktig eller är det bara min rädsla för att uppfattas så, som spökar?

*Somliga blickar som far runt i ansiktet på mig när jag pratar med somliga personer - tyder det på att de tycker att jag har oljig och porig hemsk hy och att de inte har vett att se mig i ögonen eller har de bara inte vett att se mig i ögonen som folk i allmänhet gör oavsett om hyn är som porslin eller uppseendeväckande?

*Saker som sägs och som känns i hjärtat på ett dålig sätt för att de går att tolka på ett nedvärderande sätt - är de verkligen nedvärderande menat?

Kan jag fråga de olika människorna och därmed säkerställa verkligheten? Förlåt men kikar du runt i mitt ansikte för att du tycker att min hy ser rätt taskig ut? Ursäkta, men är jag inte värd att svara på eller vad menar du menar att skita i min fråga? När du tittar så på mig, tycker du i själva verket att jag verkar ha en pinne i röven? 
Herregud vad det skulle klargöra och underlätta för mig om jag gick upp ett snäpp i min frispråkighet. För flera gånger varje dag blir jag ledsen, orolig, osäker eller arg för att jag inte vet vad blickar eller andra osagda saker betyder och så analyserar jag dem och svaret blir aldrig till min fördel.  '

Och jag tror inte att det är det att jag är helt socialt inkompetent eller att jag har så dåligt självförtroende att jag blir osäker över allting för så är det inte. Jag är bara känslig, snappar upp direkt och undrar vad som rör sig i den andra människans huvud när den gör si eller så och särskilt om eller vad det har med mig att göra. Fan, handlar det om osäkerhet ändå? 



Ps. Jag har ingen direkt dålig hy men mot slutet av eftermiddagen är den kanske inte i sitt esse med smält smink och mattande produkter som slutat matta. 

hjärta

Jag vet att jag är rätt bra på att skriva "wall of text" utan att illustrera med en ynka bild och att ni nog inte orkar plöja er igenom somliga inlägg och kanske rentav struntar i att klicka er in hit på ett tag. Det är helt okej och jag förstår. Bloggen blir nog roligare snart.

14 februari

Det är andra dagen som jag är "sjuk" och hemma från sk*lan. Senast var det för att det var slutet på veckan och jag var lika slut och mitt hem befann sig i någon slags härdsmälta. Att ha ett stökigt hem tar jättemycket energi från mig så jag tog tag i det och kunde sen ha en bra helg utan dåligt samvete över att jag varit "sjuk" en dag.

Så blev det en till sjukdag, idag. Det handlar om att lägga sig i tid men ibland skjuter jag så på att göra saker att det blir för sent ändå. Jag måste sluta skjuta på saker och jag måste lägga mig i tid. Annars blir det att jag förhandlar mig till sovmorgon och sedan sjukdag av mitt trötta jag. Och sitter och undrar vad jag missar och får hjärtklappning av stress och värkande samvete. Som just nu.

Men jag ska...surfa runt i bloggvärlden en stund till och sedan bege mig till gymmet och springa en stund. Och meditera och städa lite innan e kommer hit.

Vi har kommit fram till att vi ska utveckla vårt förhållande, ta det till en ny nivå och göra saker som vi inte brukar göra. Jag antar att man måste blåsa lite på glöden ibland.

Med den andra personen känns det svalt. Ibland fantiserar jag om vad som skulle kunnat hända om jag och e inte var tillsammans och om den där personen hade besvarat det där som var. En snygg ung man som också gillar v*xter, det var väl det liksom. e har aldrig ens haft en levande växt i sitt hem.

hur får man tag i lite jävla anamma?

Tänk att jag är tillbaka i det där hjulet slash systemet nu. Jag tar csn-lån och pluggar. Utbildar mig för att arbeta och betala skatt, rent krasst. Jag avbröt min rehabilitering med praktik och aktivitetsersättning för att bli nåt jag vill bli. Kanske gick det lite fort? Men nej, min livsglöd var hotad av det där eviga praktiserandet. Särskilt när jag var på det dåliga stället innan jul. Och jag behövde gå framåt och den här vägen var den enda vägen jag ville gå. Det är bara så svårt med alla läxor, allt det nya och allt som ska in i hjärnan och stanna där! Och jag behöver lite mer jävla anamma! Hur får man det?

48 timmar helg med mig själv.

Jag tog en helg för mig själv. För att inte tappa bort mig i allt som är. Igår städade jag och halverade diskberget och tvättberget. Idag ska jag försöka underhålla diskberget men ägna mig mest åt mina ommålnings-projekt stringhyllan och pelarbordet som aldrig blev färdigt. Imorgon ska jag nog klä om stolsdynorna men det väntar också ett läxberg så det återstår att se vad som hinns med...symaskinen har dessutom fått för sig att sno ihop sig med undertråden på undersidan och bilda en ful knut-brodyr så jag är inte så hemskt sugen på att sy heller. 

Nej, jag har inget behov att att känna mig duktig men jag dör långsamt av att ha ofärdiga projekt överallt.

Nästa vecka hos min behandlare måste jag jobba med det där att låta saker studsa bort från mig och inte borra sig rakt in i hjärtat. Jag vill inte bli en järnlady men jag klarar inte av att vara så känslig som jag är. OCH det vore bra att affirmera med positiva tankar. Det kan jag i och för sig börja med själv redan nu. Jag har blivit så negativ inombords och undrar varje dag om jag verkligen kommer fixa skolan. Varför skulle jag inte det liksom? När de flesta andra kan? Varför har jag så svårt att bara bita ihop och göra det som ska göras och istället börjar tvivla och fundera på om det inte egentligen är för svårt?
(Är det det att jag alltid haft omständigheter som gjort det för svårt för mig när jag gått i skolan? Är det för att jag är van vid att känna att det är för svårt istället för något att bara hugga tag i och lösa?)

Det är en tröttsam historia att befinna sig i mitt huvud. Och säkert för er att läsa om det.

svampbob

För honom är jag som vem som helst i kl*ssen men han kan aldrig gå tillbaka till att vara vem som helst för mig. Det är för sent. Så mycket tankar och känslor har redan tänkts och känts. Även om det nu bara är ruttnande fjärilar. Så jag spärrar in mig själv bakom osynliga och egenhändigt byggda murar och blir alldeles ryckig för att jag låser mig i ett stelt läge och spänner hela kroppen samtidigt som jag försöker verka balanserad. Nästa lektion får jag tårar i ögonen av negativitet som blåser förbi och inte är menat till mig personligen men jag är en svamp med alldeles för långa tentakler.
Allting är smärtsamt just nu. Allting är oerhört skört. Allting är ett ömt nystan av känslor.

göra om, göra rätt

Jag har aldrig velat vrida tillbaka klockan så mycket för någon annans skull som när en kvinna framför hela kl*ssen presenterade sig och mitt i allt det sa "Ja, jag gillar att äta jag" och klappade sig sådär hopplöst onödigt på låren som för att vi inte skulle missa att hon bar på några kilon för mycket. Det var förfärligt. Jag blundade och ville inte vara med. Önskade att hon inte hade sagt så om sig själv. För oss spelar det ju ingen som helst roll. Årh gud vad det var hemskt!

Jag är ett uppiffat troll och han kan fläta sina näshår

Och kanske betydde de där fjärilarna i magen att jag vill se mig om lite. Att e kanske inte är min stora kärlek. Jag är inte särskilt kär i honom även om jag verkligen älskar honom. Men något som är förskräckligt är att jag inte ens behöver inte leta för att se bristerna numera, jag är medveten om dem hela tiden - bredvid det positiva. Det får mig att känna mig rätt hemsk. Som ser väldigt mycket sådant som näshår och stora porer, JÄMT. Och extra jobbigt blir det när han väntar veckovis med att klippa näshåren. Då tänker jag att han inte bryr sig om att vara fin för mig och det känns orättvist eftersom jag gör mig fin för honom. Inte överdrivet men ändå. Och det är klart att man ska kunna få vara lite ful slash bara vara sig med sin kärlek men när allt växer igen börjar jag undra vart han tog vägen och varför han inte bryr sig om att ta hand om sig.

Det är känsligt och jag får mig själv att framstå som rakt igenom überytlig nu ser jag. Men det är jag inte. Det är bara det att detaljer fastnar på min hornhinna och sedan går de inte att få bort. Och e har inte alltid haft långa näshår, det kom med hormonsprutorna som med mycket annat. Däremot kom inte hans nervösa sätt med dem. Och inte hans ovana att vänta på att jag ska ta initiativet till det mesta och i alla sociala situationer. Det kom med mobbningen och utanförskapet under hans uppväxt. Men det sitter kvar och är en del i det som gör mig så frustrerad, arg, irriterad och inombordsrasande. För jag vill inte ta hand om allt sånt men han tror att det nervösa och tafattheten är en del av hans personlighet och inte går att förändra. Och nej, jag vill inte ändra en massa på honom. Men det hela har ätit upp kär-känslorna.

Dessutom är han kortare än mig och jag är så mycket större och det får mig att känna mig som ett uppiffat troll bredvid en mini-pojkvän... snällt beskrivet.

Det var allt det dåliga. Nästan.

Sen finns det jättemycket som är överväldigande fantastiskt med e och vårt förhållande också. Och det är därför vi fortfarande är tillsammans. Kanske tar det i ett annat inlägg. Behövde mest få ut dessa taskiga känslor och tankar för att inte känna mig helt förgiftad... 

sjunde februari, tisdag

Gör mest sjukgymnastikövningar för att undslippa värken i huvudet och blänger på det enorma diskberget på köksbänken. Men jag kommer tillbaka.

fjärilarna är döda

Jag inser att jag under ledig tid inte skulle utföra något överhuvudtaget om jag inte samlade ihop mig själv genom meditation. Jag skulle kunna sitta hela den här dagen och titta ut i intet eller surfa runt planlöst på internet för att jag känner mig så upplöst i molekyler. Skolan ger mig massor men oftast tar den minst lika mycket också och då blir jag tom och håglös.

Antar att jag måste vänja mig och lära mig att få saker att fungera trots att mycket tid och kraft går åt till skolan. Jag förstår fortfarande inte hur det ska gå att hålla ordning, diska, tvätta, handla och träna under skoldagarna. Men så har jag ungefär sju år av kaos bakom mig. Det tar väl tid att ställa om och få till det. 

Igår berättade jag förresten om den där personen för e. För att jag ville få det ur mig och för att det inte längre känns särskilt speciellt med den den där personen. Det var helt klart onödigt att berätta men nu är det gjort och det gick...bra.
Det är inte det att jag känner ingenting men det känns mest dåligt när jag tänker på personen. Det är ett problem att känna något för "en annan" som dessutom går i samma kl*ss. Så när tankarna går till honom får jag ångest som strålar ut i hela kroppen. Fjärilarna i magen har dött och det känns som om de ligger där inne och ruttnar nu... Till e sa jag att det varit en attraktion som gått över. Jag hoppas och tror på det.

Vissa saker kostar mycket mer än man tror

Jag har mediterat till Kraja och har ändå en stor klump ångest i magen. Måste nog skynda till gymmet och träna bort den. Få känna mig lite stark.


Skrev lite lättsamt och initiativtagande till den där personen på det blå sociala medieforumet. Inget svar. Ännu mer ångestklump i magen. Även om inte alla håller på att kolla den där sidan stup i kvarten. Han gör säkert inte det. Men ändå.

Spotify hade tänkt ut det. De skapade ett beroende. Gjorde det enklare för oss. Fick oss att strunta i de gamla fysiska skivorna. Nu betalar jag också för "gratis musik" utan reklam. Men jag känner mig nöjd ändå och låtsas att det är mitt eget val. Det är det ju...

modig och en jävla vetenskap

Jag är en modig människa, det är allt jag kan säga just nu. Hua!

Tyvärr är jag också en person som går alltför hårt ut i vad det än är. Skolan är ett exempel. Idag var dagen när jag grät mitt på lektionen och fick gå ut en halvtimme för att lugna ner mig. Fast jag lugnade inte ner mig och fick gå tillbaka med rödgråtna tårfyllda ögon och blicken i golvet.

Jag kan inte allting ännu. Och det är det väl ingen som kan, inte ens lärarna. Men det var bara så fruktansvärt. Jag borde ha vetat vad min lärare frågade men jag förstod inte på en gång och tiden gick plötsligt i slow motion och jag kollade runt på olika personer i klassen för att få hjälp och bli uppbackad men ingen sa något och min lärare såg ut att tycka att jag var en alldeles särskilt obotlig odugling. Jag kände mig ensammast i världen och väldigt utsatt. Det brast strax därefter.

Det är väl det att jag inte är van vid det här tempot och att utbildningen är så viktig för mig. Allt med skolan är så jävla viktigt att jag inte kan slappna av en enda fucking sekund! Jag måste visa mitt allra bästa. Jag måste vara rolig, snäll och intressant för att försöka få vänner. Jag måste fråga, engagera mig och ligga i för att få bra betyg och dessutom måste jag vara snygg också eftersom jag tycks ha blivit mer än intresserad av den där slyngeln och vill undersöka saken.

Den här veckan har vi inte haft en enda lektion i glashusen med starka lampor utan bara teori att nöta slash slå in. Tillsammans med huvudvärk från klockan elva på förmiddagen alla dagar utom en. Att det ska vara en sådan jävla vetenskap med de där gröna grejerna! Jag blir tokig!

Gaaaah!

bakom de kantiga + ögonkräm

Äsch. Han är fin och jag håller visst på att bli...vad det nu är. Men det är inte helt säkert ännu. Det är som det är bara. Definitivt för tidigt att säga något till någon. Fast att det blir värre för varje dag.

När människan inte är i samma rum som jag blir jag nedslagen. Och när människan väl är i samma rum blir jag nervös, stel och knäpp samtidigt som jag försöker prata med personen i fråga. Nå, vi får se hur det går.

Studierna är viktigast och med en person mitt i allt det blir det genast så komplicerat. Jag kanske inte kan välja mina känslor men jag kan välja vad jag vill göra med dem. Det här betyder egentligen ingenting om jag tänker på min och e:s historia. Vad är en lång, klipsk, drömsk och vacker yngling gentemot det liksom?...Tydligen tillräckligt mycket för att köpa min första (ekologiska, återfuktande, skyddande och antirynk-)ögonkräm... som om jag vore en tant i jämförelse...

Årh!!!

Tre saker sista söndagen i januari

Nä, jag tänker att han är nog en idiot. Och jag får tänka så tills motsatsen har bevisats. Och frysa somligt pirr i magen till is och låtsas som om det inte finns. För det finns nog inte. Jag har nog skapat det själv i mitt huvud för att han varit snäll. Så patetiskt.

Jag har aldrig strävat efter perfektion men undermedvetet har jag ändå jagat efter det nästintill perfekta. Det som ska vara på ett visst sätt. På mitt speciella sätt. Och det har alltid varit...så perfekt det går? Inga porer, inga veck, ingen mage över byxkanten och så vidare. Det är visst över med det nu. Och det är rätt skönt. En del dagar vill jag slå till mig själv i ansiktet för att ögonbrynen är ojämna och kinderna ser ut att vara externa bollar eller att något annat känns fult. fel och skavigt men det är bara till att andas djupt och tänka på det som är viktigt just nu. Som skolan. Nu är det viktigaste att jag tar mig till och från skolan och blir det jag vill bli.

M-koppen är ett helt helvetum att få rätsida på men nu när jag väl har fått det (tog mig tre dar) så känns det rätt fantastiskt. Inget mer besprutat bomull rätt upp i slemhinnorna och som torkar ut det näst heligaste till något liknande Sahara öknen. Och ekonomiskt i längden. På mindre än ett år har man tjänat in på att använda en m-kopp istället för tampongskit. Och så håller den mellan 5-10 år!